Som jag letat genom åren... i böcker och på kurser, i Sverige, Europa och USA, i meditation och mindfullness, yoga och qi gong, i löpning och jag vet inte vad... Och visst fanns den där, sinnesfriden, då och då, men aldrig sådär vilsamt bestående och oftast beroende på hur omvärlden såg ut. Tills för några år sedan, då jag upptäckte att jag faktiskt kände sinnesfrid oftare än någonsin, helt utan ansträngning, oavsett hur omvärlden uppförde sig.
Utan övningar och rutiner, utan att jag "gjorde något".
Hur kommer man dit då? För mig var den stora skillnaden att lära mig om något som kallas för "Innate Health", en relativt ny insikt inom psykologin. Förenklat kan man säga att grunden ligger i att förstå hur människans mentala system egentligen fungerar. Sinnesfrid (andra ord kan vara mental hälsa/balans/flyt/psykiskt välmående) - det är vårt naturliga tillstånd! Det är fabriksinställningen, det är så vi föds. Barn föds med sinnesfrid och perfekt mental hälsa. Men så tänker vi oss därifrån, in i frustration, stress, rädsla, oro, irritation etc.
Enda sättet att ha en upplevelse av mental obalans är att
1) ha en oftast rejält tilltagen tankeström OCH
2) en hög grad av inlevelse i dessa tankar (dvs en omedvetenhet om att det bara är ett flöde av tänkande... just nu... och att de kan skifta i nästa sekund)
Antag att jag tex tittar på en riktigt hemsk skräckfilm (motsvarande en strid ström av rädslobaserat tänkande). Om jag är fullt närvarande med rummet jag sitter i, inte lever mig in i filmen utan kanske gör annat samtidigt som distraherar mig från att leva mig in i filmen då är sannolikheten stor att filmen inte påverkar mig så mycket, jag upplever inte "skräck" utan "film".
Men om jag istället för en stund glömmer av att det är film och lever mig in i handlingen, då blir upplevelsen sannolikt mer en känsla av "skräck" till och med om jag sedan kommer på mig själv och försöker påminna mig om att "det är ju bara på film". Har känslan redan fått fäste är det svårt att backa och sudda ut känslan, den är liksom redan installerad.
På samma sätt är det med våra tankeströmmar i huvudet. Så länge jag är medveten om att det är tankar (att det bara är en film som tankeprojektorn spelar upp på min inre filmduk) påverkas inte mitt mentala välmående utan jag känner frid och balans. Men så fort jag upplever tankeströmmen som "verkligheten" eller "sanningen" blir jag/känslan påverkad. Oavsett om jag är medveten om det eller inte, oavsett om det gäller tankar vi normalt kallar positiva eller tankar vi kallar negativa. Tänkandet skapar känslan! Det är inte händelsen som skapar känslan i mig, det är flödet av tänkande.
Exempel: Tanten som trängde sig i kassakön... är hon respektlös? Är det kränkande mot mig/andra att göra så? Borde hon uppföra sig bättre? Det kan man ju tänka/tycka. Och vips blir jag irriterad (och får betala med mitt mentala välmående). Men man kan också tänka/tycka ganska lite om saken. Bara notera lugnt att hon tränger sig (utan att gå in i en historia om vad det betyder eller varför och hur det borde vara). Om jag inte tänker på hennes beteende alls har jag ju ingen känsla kring det alls, trots att hon tränger sig. Det pekar ju mot att det inte är hennes beteende som skapar min känsla utan tankeflödet i kombination med att jag lever mig in i det som sant/rätt.
Om jag inser att hennes agerande i sig inte påverkar min sinnesfrid blir jag plötsligt mindre i behov av att hon/andra skall ändra sig för att jag skall må bra inombords.
Betyder det att andra skall få göra precis som de vill och jag skall ta det som en dörrmatta? Nej, inte alls!. Tillbaka till kassakön, hon tränger sig, jag noterar att det sker... Frågan är vad jag vill göra nu? Vill jag berätta att "det är kö här" och be henne ställa sig längst bak eller vill jag säga "ojdå, du verkar ha bråttom idag" eller vill jag låta det passera för det spelar ju inte så stor roll egentligen och jag har ju inte bråttom... eller vad vill jag göra? Det är fortfarande valfritt att hantera situationen på olika sätt, jag behöver inte först bli irriterad, tvärtom. När jag inte är irriterad blir det så mycket lättare att hitta de rätta orden, en bra lösning, en väg framåt.
Men hur kan man styra tankarna då undrar någon. Det kan man inte med någon större framgång, i alla fall inte om man har ett liv att sköta :-). Lättast är att titta på de situationer när du INTE blir irriterad (men andra kanske blir det). Vad är det du ser i situationen som gör att du inte blir irriterad? Vad är det andra ser som gör att de blir irriterade?
Börja utforskningen där, med ett öppet sinne för att de regler och tolkningar vi alla har i huvudet kanske inte behöver vara fasta och oåterkalleliga.
Vill du utforska detta mera föreläser jag på Torslanda Bibliotek den 25 feb och 31/3-2/4 är det retreat i Sätilla