Ofta när jag coachar människor som vill mer i livet/jobbet, har mål de vill nå, som vill må bättre etc så kommer vi in på frågan "vem tror du att du är?". Inte med ett nedtryckande tonfall av "du tror väl för all del inte att du är någon?" utan med ett nyfiket tonfall av "vem TROR du att du är... egentligen?".
Om man ställer frågan "Vem är du?" svarar nästan alla med namn, vad de jobbar med och civilstånd/antal barn, möjligen med tillägg av någon hobby. Men är det vem du ÄR? Är mitt yrke och min familj och min hobby den jag är? Så om jag byter jobb... blir jag då någon annan? Nä.. såklart inte. Nästa svar brukar handla om personlighet, tex "snäll", "omtänksam", "resultatorienterad", "effektiv" etc, dvs en beskrivning av attityder, värderingar och tidigare uppvisat beteende. Hur vet jag tex att jag är omtänksam? Jo, för jag tycker det är viktigt (värdering) och jag gör ofta saker som klassas som omtänksamma (tidigare uppvisat beteende). Men är det vem jag ÄR? så om jag under en månads tid inte gör omtänksamma saker... har jag då blivit någon annan än den jag är nu?
Poängen med denna utforskning är inte att göra folk helt förvirrade utan visa på hur vår definition av oss själva är skapade av våra egna tankar och att de ofta utgör en onödig begränsning. Exempel: Om jag definierar mig själv som blyg betyder det att jag har dragit slutsatsen att bara för att jag har, ibland - eller ofta, känt mig obekväm i situationer med nya människor och därför inte kastat mig in i diskussioner utan börjat med att lyssna först så ÄR jag blyg. Därifrån är det lätt att låta definitionen bli något av en självuppfyllande profetia och fortsätta "vara blyg" eller försöka ändra att "jag är blyg". Men om jag inser att jag ÄR inte blyg, jag tänker bara tankar som får mig att känna så... då är jag fri att tro på dessa tankar eller strunta i dem. Det spelar inte så stor roll vilka tankar jag råkar ha just nu, det går snart över. Ibland känner jag mig blyg. (och ni som känner mig och tänker att det kan omöjligt vara sant: Jo, faktiskt!). Men det betyder inte så mycket att jag känner så. Jag tolkar det inte som att det är den jag ÄR, eller att det ens är särskilt viktigt att jag känner så. Det går över, det spelar ingen roll. Jag är trots känslan fri att välja att göra, eller inte göra, det jag funderar på som får mig att känna mig obekväm.
Detsamma gäller egenskaper som vi generellt anser vara bra, tex resultatinriktad, omtänksam etc. Även dessa definitioner av oss själva begränsar oss men här är det ofta svårare att se. Exempel: Jag definierade mig som "resultatinriktad". Jag tänkte att det är viktigt att åstadkomma resultat och jag är bra på det, alltså är jag resultatinriktad och det är positivt. Men så fanns det tillfällen när jag, omedvetet, lät resultatinriktad bli så viktigt (eftersom det var den jag "ÄR") att andra saker blev lidande (som att lyssna på andra, njuta av nuet, göra något bara för att prova och få upplevelsen utan tanke på ett resultat, att känna/visa nyfikenhet för nya synsätt som jag trodde innebar en omväg mot resultatet etc). När jag insåg skillnaden mellan "jag ÄR resultatinriktad" och "jag tänker ofta, vanemässigt, på att skapa resultat men det finns 1000 andra sätt att tänka" blev jag mer fri att tänka på olika sätt i olika situationer, att göra olika val utifrån nuläget snarare än utifrån en "personlighet" (som ju bara är en tankekonstruktion)
Vilka definitioner har du av dig själv? Om de bara vore "ditt sätt att tänka om dig själv" snarare än "den du är"... vad öppnar sig då?